fredag, november 07, 2008

Fars Dag

Det har mest vart ytliga blogginlägg här på sistone. Men jag har inte riktigt varit på humör, fast ändå inte velat lägga bloggen åt sidan heller.
Att blogga om ytligheter är nog ett sätt att väga upp allting, så att man inte blir alldeles försjunken i allvarligheterna.
Men det är onekligen mycket tankar som snurrar i huvudet just nu.
Som alla säkert märkt så närmar ju sig Fars Dag.
Tack vare att jag får nyhetsmail från alla möjliga internetbutiker så får jag en hel del Fars Dag-erbjudanden. Det kniper till i hjärtat när jag ser dom där mailen och jag raderar dom direkt.
Jag har ju ingen pappa att köpa Fars Dag-present till.
Han är inte död, han lever i allra högsta grad. Men vi har inte pratat med varandra på över 1 år, och lär aldrig göra det igen heller.
Jag har inte brytt mig så mycket sen det blev som det blev mellan oss. Har tänkt att det var bäst som skedde.
Men på sistone har jag brytt mig, det känns liksom i kroppen på nåt slags sätt som man inte riktigt kan förklara. Vet inte varför det känns egentligen. Men det känns konstigt. Vad det nu är som känns.
För ett tag sen så pratade jag med en som jag känner, jag minns inte riktigt vad vi pratade om egentligen, men jag tror det hade med olika sorters sorg att göra. Och då sa hon nånting i stil med att: "Du har ju inte nån pappa, och det är ju en typ av sorg kan man säga."
Och då slog det mig. Att nej, det har jag ju inte längre.
Och det sved.
För nog f-n är det en sorg om något.
Jag är hans enda barn, men för honom finns det annat som betyder mer.
Som gör att han kan välja bort mig.
Kasta bort mig.
Det är nog det som känns.
Men det är lugnt.
Jag klarar mig.
Det gör jag alltid.
Tills vidare får ni stå ut med en hel massa ytligheter här på bloggen.
Men lite fina grejer har väl knappast nån dött av, eller hur? ;-)

5 kommentarer:

Jana | FRÖKEN GRÖN sa...

Usch. Det var inget kul. : (

☆Cel'Dara☆ sa...

Jana: Nej... just nu känns det inget kul iaf. :-(
Men jag mår nog bättre så fort hela Fars Dag-grejen är över tror jag.

Linnea sa...

Jag är väldigt tacksam att jag har en sån bra pappa. Vi står varandra väldigt nära. Men jag vet att många inte har det så, det känns som väldigt många har frånvarande pappor eller ingen. Frågan är vad som är bäst. Faktum är att det är ett stort manligt problem som tyvärr drabbar många barn. Jag är ledsen att det är så för dig och jag vet att det är lätt för mig att säga att du inte ska bry dig om fars-dag - det är bara en komersiell grej - för jag förstår att det påverkar dig. Men jag tänker på dig iallafall
kram
Linnea

☆Cel'Dara☆ sa...

Linnea: Jo det är verkligen tråkigt att det är så att många barn som har frånvarande pappor. Det spelar ingen roll om det är flickor eller pojkar, för papporna behövs ändå.
Jag växte mestadels upp hos min pappa, men jag var ändå aldrig nånsin hans första val. Kvinnan han träffade efter mamma (när jag var 5 år och fortfarande lever ihop med) har alltid kommit före mig och så är det ännu.
Jag tröstar mig ändå med att han åtminstone aldrig mer kan göra mig besviken igen.
Kram

Linnea sa...

Jag tror att det kan vara enklare om man resonerar så här att det faktiskt är mitt val att inte ses, då har man liksom valt bort själv. Då blir det ett aktivt avståndstagande istället för att känna sig bortvald. Det är väl lättare sagt än gjort, men det var bara en tanke som kom när jag tänkte på det!